Hertigarna Erik och Valdemar gav Aranäs till Gudhems kloster. Det finns bevis för att under perioden därefter och framåt en tid, klosterverksamhet ägde rum här, däribland ett härbärge för de resande.

Borgens undergång är inte känd för oss idag, utan höljd i dunkel. Enligt vissa källor ska den ha brunnit redan 1305 och att Albrekt av Mecklenburg stod som ägare under 1360-talet. Han ska ha skänkt bort borgen, fastän den egentligen tillhörde Magnus Eriksson som dock satt fängslad. När han kom ut från fängelset ska Magnus ha sålt ägorna till biskopen i Skara. Vid denna tidpunkt ska Aranäs ha setts som ett av de förnämsta av godsen som innehades av biskopsstolen.

När reformationen drog fram över Sverige under Gustav Vasas tid ska Aranäs blivit kronans egendom igen. Den innehades då av Svante Sture som också var känd som “Den Yngre”. Dock mördades han 1567 i Uppsala, de så kallade Sturemorden, och hans maka Märta Leijonhufvud ärvde förläningsrätten till marken. När Märta dog 1584 återgick dock egendomen återigen till kronan. Både Märta och Svante Sture förlorade sina fäder under Stockholms blodbad.

Borgen kom att ägas av landshövdingen av Dal och Värmland mellan åren 1638 till 1681 då reduktionen skedde. Dock var borgen vid denna tid sedan mycket länge redan en ruin.

Efter flera ägarbyten mellan kronan och andra högt uppsatta adelsmän och herrar i den svenska överklassen köptes Aranäs till slut av Ulric Scheffer år 1779. Det var Ulric Scheffer som strax efter han köpt egendomen uppförde den herrgårdsbyggnad av trä som står där idag.

Flera av minnestavlorna eller epitafier som de också kan kallas, hänger i den närbelägna Forshems kyrka. Dessa minnestavlor innehåller gravskrift över de döda, och därigenom finns information om Aranäs ägare på dessa minnestavlor som hänger i Forshems kyrka.

I nutid har ruinerna av borgen blivit utgrävda två gånger, där många spår från medeltidens borg har kunnat hittas.